Att vara eller inte vara surkärring..

Det är härmed konstaterat att både jag och Anna är potentiella surkärringar. Eller är vi kanske redan där? Var går gränsen mellan att vara och att bara eventuellt kunna bli en? Om det är tanke och handling som skiljer dem åt så är vi bara på förstadiet, eller på gränsen. Allvarligt på gränsen till att vara en bitter och torr granne som är beredd att förstöra festglädjen för andra för att själv kunna få de behövliga timmarna sömn. Nu är det ju så att just den här helgen inte var en bra helg för hemmafest.. Tidigt tidigt ringer väckarklockan imorgon och en liten panik infinner sig att de dyrbara timmarna försvinner i att bara ligga och vara irriterad och veta att tröttheten kommer att vara jobbig imorgon på matchen. För exakt 56 minuter sedan invaderade 108 hormonstinna, alkoholförfriskade och skönsjungande artonåringar (+/- något år) lägenheten här bredvid. Deras gemensamma motto verkar sannerligen var "fullt ös - medvetslös" alternativt "sup och svälj - nu är det helg!". Min uppgivenhet är ett faktum. Vägg i vägg är det allsång till Magnus Uggla - Kung i baren, Attack - Oa hela natten, Drängarna (?) och Björn Rosenströms eggelser strömmar ut ur lägenhetsinnehavarens super-mega-x6-bas-högtalare. Detta blandas glatt med technocovers som för att håna bra ursprungslåtar som Don't speak. Detta borde vara en av de sju dödssynderna, techno kan inte vara bra för karman. Den enkla matematiken är att 108 personer inte ryms i en 1:a på 30kvm. De fantastiska festdeltagarna har med enkelhet löst problemet med att ha dörren öppen och flyttat festen ut i trapphuset. Halleluja. Helt plötsligt är vi en del av festen och snart kan jag till och med namnen på alla. Johanna är tydligen för full för att gå, Johan röker som en borstbindare och smäller i dörren hela tiden, många sjunger i haltande falsett och övriga bara juckar på varandra.