Idag när jag startade min nya fina jobbdator utbröt panik. Antivirusprogrammet blinkade och fylldes med utropstecken, infekterade filer rullade fram snabbt på skärmen och skvallrade om trojaner som tagit över borgen i min dator. P-a-niiik. Jag är precis som min mor i dessa lägen. Äpplet faller ju inte långt från trädet sägs det ju. Jag ser mig själv ändå som en hyfsat teknisk tjej. Utan att skryta så fixar jag rätt mycket på egen hand. Men i dessa lägen slås all problemlösningsteknik ut och jag blir apatisk. Ringer (precis som min mor gör) i panik till min storebror Erik. Han brukar vara räddaren i nöden. Detta gör jag utan att egentligen ha försökt någonting själv, mer än konstaterat att domedagen är kommen. Hemma hos bror Erik i ersmark är det full rulle med sjungande småbarn i bakgrunden. Får lite dåligt samvete att jag ringer och stör mitt i morgonfriden, så jag bestämmer mig ändå för att försöka själv efter några goda råd.
Så ut i forumcybern. Laddade hem ett program, fixade och trixade, slet mitt hår och bet min läpp. Men nu, nu tror jag att jag vågar säga att min fina burk är frisk från sjukdomarna. Alla utropstecken och röda texter att borta. Min lättnad går inte att beskriva. Mitt tekniska självförtroende fick sig helt klart en boost.
Det var allt från mig. Nu måste jag låta pulsen gå ner och glömma alla slemmigt gröna trojanmonster som jag har på näthinnan.
/T
1 kommentar:
Hmmmm... gör jag verkligen så..jaa, du har nog rätt! Tur att vi har Erik, eller hur?? Bra gjort av dig att ändå fixa det. Jag hade nog slängt ut datorn!
Skicka en kommentar