Bussinsikt och åldersnoja.

Idag skulle jag åka buss från Ersboda ner på stan och hälsa på Sofia i hennes nya lägenhet innan jag skulle åka hem till Sundsvall. Jag ska på en gång erkänna att jag inte är en van bussresenär. Rättare sagt är det flera år sedan jag åkte buss i Umeå. Ute regnade det och eftersom jag hade blivit billös under torsdagen, inte hade någon hemma i huset som kunde skjutsa mig, skulle ha med mig packning och hade skavsår på tre av fem tår på ena foten så bestämde jag mig för att byta promenaden mot en trogen buss nummer åtta.

Jag hade ingen aning om vad det kostade nu för tiden, men jag letade fram en tidtabell och gladdes över att layouten var densamma som för tio år sedan. Väl ute vid hållplatsen möttes jag av en glaskur fylld av 17-åringar som enligt min mening borde varit varmare klädda och mindre högljudda. Min pensionärsstämpel kommer redan där.

Efter några minuters väntan överhörde jag ett samtal mellan två tjejer. Jag hinner uppfatta ordet mobilbiljett och drabbas av en lättare panik. Med insikten att tekniken utvecklats sedan jag sist betalade min biljett med enkronor tränger jag mig in i hållplatsens kärna för att läsa mig till hur jag skulle gå tillväga för att lösa detta modernitetsproblem. Pensionärsstämpel två.

Tillsist kommer bussen och jag visar stolt upp min mobiltelefon för chauffören och förutom att displayen hunnit släckas så att mannen bakom ratten ler snällt och frågar "ser du verkligen något på den där?" (och en tjej fnissar bakom min rygg), så gick entrén smärtfritt. Bussen var rätt fullsatt, så efter en snabb överläggning med mig själv och med chansen att undvika en ödesdiger runwaywalk i mittgången tog jag första bästa lediga plats. Det blev platsen just bakom chauffören. En ensam sittplats. Avsedd för funktionshindrade och äldre. Pensionärsstämpel tre.

Där satt jag på min pensionärsplats och tittade ut över alla uppiffade 17-årigar som trängdes med varandra. Väl framme vid min hållplats började jag gå mot utgången lite innan bussen hade stannat, vilket alla kan räkna ut resulterade i att jag tappade balansen lite vid inbromsningen, var tvungen att parera med något som liknade ett brysselsteg och fick hugga tag i en av stolparna. Tackade mig själv för att jag fick tag i en stolpe istället för en aggressivt inställd, 3,5%-onykter och hormonstinn tonårspojke. Ändå pensionärsstämpel fyra.

Sista stycket i denna saga slutade med att jag stod framför dörrarna. Och såklart väntade jag på att dem skulle öppnas. Jag väntade och väntade. Sedan sträcktes en arm fram bakom mig och tryckte på en knapp så att dörren öppnades. Jag insåg då än en gång att tiderna förändrats. På min tid öppnades minsann dörrarna automatiskt av chauffören. Jag skämdes och gick av. Hade jag varit hund hade jag definitivt haft svansen mellan benen. Pensionärsstämpel fem. Tackarrr. Jag tror att det dröjer ett tag innan jag åker buss igen.

/T