Bilpanik

Ni som är trogna läsare på denna blogg vet sedan tidigare att min (Terese) erfarenhet av bilar och min tur med dessa fyrhjuliga fordon inte är speciellt stor, det kan man annars påminna sig om här. Enligt mig ska dessa konstruktioner bara rulla och fungera, på mina villkor, oavsett väder och vind och oavsett vad jag lyckas åstadkomma för problem..

Min lördag bestod av jobb i form av föreläsning för ett gäng basketledare under en steg2-utbildning i Östersund. Jag hade förberett mina tre föreläsningstimmar och körde pigg och taggad iväg imorse mot Jämtlands lilla huvudstad. Det var hiskeligt vackert väder ute, solen sken och snön gnistrade. Dock fanns det ett minus. Och det minuset var att det just var minus tjugonio grader ute... Jag hyllade mannen som uppfunnit stjärtvärmen, var nöjd med min take-away-kaffe i bilen och tänkte inte mer på det utan parkerade lilla Kian utanför sporthallen i Östersund.

Dryga tre timmar senare, efter en lyckad eftermiddag och på väg tillbaka till Sundsvall inträffar det som inte får hända. Någonstans mellan Ånge och Stöde, mitt ute i ingenstans, ensam i bilen, kolsvart ute och rysskyla! - Bilen DÖR!

Paniken bryter ut när jag inser att gasen inte längre tar och jag tappar fart. Bilen uppträdde precis som vid soppatorsk (tydligen, för jag har aldrig fått något, men enligt pappa..). Jag skrek rakt ut, slog på ratten, provade alla växlar, pumpade på gasen, gjorde allt i panik och betedde mig allmänt tjejigt. Eftersom att gå ur bilen och lyfta på huven för en egen problemlösning inte var ett alternativ så gjorde jag det första jag kunde komma på - ringde pappa. Trots att jag visste att han inte kunde lösa mitt problem eller komma och hämta mig de dryga 35 milen som var mellan oss, så kändes det ändå som det rätta valet.

Så här fortsatte det sedan, i en bubbla av panik och med varningsblinkers på. Fick igång bilen efter en stunds väntan och stor protest från Kian. Puttrade fram på ettan, varvade motorn, bad till högre makter, läste i instruktionsboken och förbannade min okunskap kring bilar. Efter vad som kändes en evighet så såg jag en skylt med Sundsvall 42. Då bestämde jag mig för att jag minsann skulle fixa det, om det så skulle krävas att puttra fram i 30 i vägrenen. Bärgningsbil kändes som världens jobbigaste utväg.

Ju närmare Sundsvall jag kom och desto mer temperaturen steg, började Kians humör vända till det bättre och bilen rulla allt smidigare framåt. Efter pappas coaching berodde det hela troligen på någon kondens i tanken och is någonstans som gjorde att allt blev kajko (fråga mig inte om någon professionellare problemutläggning, vet egentligen inte vad som var felet). Tjejerna på Shellmacken skrattade åt min historia när jag kom in och bad om hjälp, men det bjuder jag på. Lösningen blev en flaska K-skydd och endast -15 i Sundsvall. Det gjorde susen och nu står Kian tillbaka på sin plats och jag har aldrig varit mer lättad för att vara hemma.

Huvva för bilproblem.

/T