Igår, mitt i kaffet, filmen och söndagshänget med Tomas och Sara, kom Ella in efter en tur ute på berget. Anna släppte in kattskrället och sedan hörde jag bara henne säga "Vad har du i munnen...?", efter det var kaoset ett faktum. En näbbmus. Såklart var den levande också (om än lite chockad). Jag ropade på Tomas (som var på toa) eftersom han var hjälte sist när hon kom hem med en fågel. Insåg sedan hur tjejigt det var att bara krypa upp i soffhörnet och ropa på hjälp så medan Anna jagade Ella så tog jag en plastpåse på handen och jagade musen. Ett tu tre så var dramatiken över lika snabbt som den uppstått och jag släppte ut den lilla tilltuffsade saken till Ellas förtret.. Kvar var bara en hög puls. En mer besviken kattmin får man ju dock leta efter. Följande halvtimme gick vår lilla jägare fram och tillbaka i vardagsrummet och letade sitt byte utan framgång och jag kände bara"Yes, 1-0 till oss" (vilket egentligen är helt felaktigt med tanke på hennes tidigare jaktframgångar, men just då kändes det som om vi vunnit över naturen på något sätt...)
Och för att spä på min konstanta maxpuls så satte jag igång larmet på kontoret imorse. Paniken bröt loss och jag gjorde precis som mamma gör vid datorhaveri, tryckte på alla tangenter hysteriskt många gånger och i fel följd. Blev förbannad, generad och döv. Försökte med alla olika varianter för att avlarma och även fast jag följde instruktionerna gick det inte (jag hade i och för sig ett omänskligt högt tjutande som gjorde min koncentrationsförmåga nedsatt). Var tillsist tvungen att gå till våra fastighetsägare och be om hjälp för jag fick inte tyst på eländet. En gubbe kom och hjälpte mig och fick såklart tyst på tjutandet vid första försöket. Varför blir det alltid så?
Försöker nu bota min känsla av osjälvständighet genom att Googla på hjälp-till-självhjälps-program. Suck, måndag säger jag bara.
/T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar