Mamma satte standarden för ett par år sedan när hon genomförde ett Stockholm Maraton på en pangtid. Det sätter skräck i mig. För jag är på tok för tjurig för att bli slagen av mamma. Men jag är rädd att så förmodligen skulle vara fallet om jag ens lyckades ta mig runt de 42 kilometrarna.
Jag kan känna att det skulle vara grymt kul. Mest att ha det bakom mig. Tanken på att utkämpa en sån kamp mot sin egen kropp känns lite kittlande. Jag vet, man måste nog vara lite sjuk i huvudet för att göra något sådant. För att ens tänka att det skulle kunna vara kul.
Det som talar emot mig är att jag under min arton år långa fotbollskarriär har kämpat för att skapa en så fotbollsanpassad kropp som möjligt. Jag är en bitig och explosiv kortdistansare. Inte en senig och uthållig milmaskin. Och ni ska veta att de där fotbollslåren inte är så lätta att bli av med. De sitter rätt cementerade.
Men ikväll kände jag mig lika pigg i benen som när vi vann Allsvenskapremiären i snöstorm mot Sunnanå. Jag vet, det var längesen. Men det var längesen jag kände mig pigg. Det blev en kort, fotbollsspelaranpassad, sträcka runt Sidsjön. Det härliga var att jag kände att det fanns krut kvar i stubbarna när jag väl kom hem och jag lockas av tanken att prova två varv runt sjön nästa gång. Kan man lära en gammal hund sitta? Kan man lära en lat forward att bli en ambitiös Ewerlöf? Eller kan man bita ihop och köra på min patenterade tjurighet?
Brorsan, hur går din maratonuppladdning? Min började just (med reservation att jag hinner ändra mig ett par hundra gånger) /T
2 kommentarer:
7 kilometer... Inte illa! Själv är jag lite osäker hurvida mina självsäkra ord om maraton som yttrades togs på fullt allvar? Ens självförtroende var stärkt av V.S.O.P och gick inte snacket mer åt Thailand, eller kanarieörana med All-inclusive och fri öl? =)
Är det allvar nu....?!
Bring it on brother! (eller så kan vi diskutera det vid nästa vinmiddag :) ) /T
Skicka en kommentar