Idag blev den en dödens runda. Jag besteg Sundsvalls ena skidbacke för en tid sedan. Jag citerar mig själv "det var en idiotisk idé". Ändå fick jag på något vis för mig att bestiga Sundsvalls andra skidbacke idag på löprundan. Jag har spanat på den en tid och funderat på hur benen skulle svara. Och idag vek jag av från spåret efter dryga 3km och testade stubbarna i kraftig lutning. Snacka om att luften gick ur mig och svetten sprutade. Jag inhalerade småkryp och snubblade fram på lösa stenar. Det är något självdestruktivt, men samtidigt driftigt och tjurigt med att springa uppför. Och det är en förlösande skön känsla att sedan få springa nedför. Jag tror att jag är sjuk i huvudet som kan sitta och skriva ett inlägg om detta. Om mina känslor kring att springa uppför. Jag skriver upp det som en fördel på min lista varför Umeå är bättre än Sundsvall. Umeå är mer platt. /T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar