Min morfar levde ett långt liv. Han upplevde många skratt. Han tog sig igenom svårigheter och kom starkare ur dem. Han vann. Han förlorade. Han lärde och spred kunskapen vidare. Han var en man med historier. Stor och trygg. Han var en sådan som gjorde skillnad, som gjorde gott. En ödmjukhet större än mina ord.
Men det är sant att morgondagen kommer. Och jag vet att mormor och morfar äntligen fått varandra igen. Det ser jag som dagens finaste nyförälskelse vilket ger mig ett inre lugn och leende läppar.
Om jag hade skrivit på engelska så skulle min slutfras blivit "my grandfather was a great man. One of his kind."
Vem kan förneka att änglar finns?
/T
2009-08-17
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så fint du skrivit om honom! Med så underbara barnbarn och barnbarnsbarn som han fick, så har ingen levat förgäves.
låter som han var en riktigt en fin man! :)
att sjuka och gamla människor får somna in efter ett långt och rikt liv, fyllt av kärlek, är ju egentligen som det ska. men ändå är det så himla svårt att acceptera att liv tar slut, att lågor brinner ut.
kram vännen /sanna
Skicka en kommentar