Effektiviteten vs. jobbångesten

Idag gick jag upp med Anna och fick en bra och tidig start på dagen. Efter en god frukost och en stor höstsol och klarblå himmel som peppade utanför fönstret drog jag på min joggingskorna och begav mig ut på en runda. Rosig om kinderna och nöjd över min hurtiga morgonstund kände jag bara "yes, det här blir en bra dag" (till skillnad mot igår då jag lufsade runt i pyjamas hela dagen, hånflinade åt min egen spegelbild och tyckte synd om mig själv som inte fick göra något vettigare med mitt liv). Men, vidare till min effektiva förmiddag. Jag duschade, piffade, diskade, for förbi Af, storhandlade på Coop (+ skaffade självscanning (!) vuxenpoäng, ja) och nu har jag precis sorterat tvätten som ska tvättas från klockan ett.

Nöjd med den företagsamma förmiddagen sitter jag nu uppkrupen i soffan med Expressen där jag läser om Patrick Swayze och unnar mig en kaffepaus. Snart blir det middagsrester i form av broccolipaj och fetaostfyllda paprikor med avocadosmosch och jag känner fortfarande en rejäl pepp för eftermiddagen. Dock börjar min sysslor sina, men jag ska nog hitta på något. Jag känner verkligen att jag mår sju gånger bättre när jag har många bollar i luften och får göra något.

Detta leder osökt in på att jag verkligen utvecklat en allergi mot min arbetslöshet. Jag börjar bekanta mig med en bitter sida hos mig själv som gör mig mörkrädd. En deltid Drive-in-McDonals-tjänst har börjat kännas lockande och då förstår ni hur allvarlig denna arbetslöshetssjukdom blivit.. Jag måste få jobba snart! Så dagens "suck-pust-åh-blä-kom-igen-få-tummen-ur-nu" går till en viss förening som helt ställt mig ut i kylan och strypt all info till enbart envägskommunikation (kommande från mina snart terroriserande försök att få kontakt).

Med det säger jag tack och hej och ber alla snälla själar att hålla tummarna och eventuellt utföra någon slags kom-igång-ge-Terese-ett-jobb-vodoo eller andra häxkonster på eventuella arbetsgivare som håller min framtid i sina händer.