Jag gick precis en trevlig promenad som tack vare en trevlig farbror och en liten pojke med skrana förvandlades till ett lyckligt socialt experiment. Målet med promenaden var att gå bort till Skönsmon och spinka på ett hus som är till salu. Jag hann inte lång på vägen innan jag mötte en gammal farbror som precis innan vi passerade varandra lyfte blicken, drog på sina rynkiga smilband och sa -Hej! Lite överrumplad och glatt överraskad log jag självklart också och sa hej tillbaka.
Promenaden gick vidare och efter ytterligare något kvarter mötte jag två pojkar i 10-års åldern som kom och drog sina skranor. En av dom tittade på mig och bjöd på ytterligare ett -Hej! Jag hejade tillbaka och kände att jag mådde ganska bra av två spontana hej på 10 minuter.
Efter det andra hejet kände jag att det var min tur att pay it forward och bidra med lite vardags-feelgood till mina medmänniskor. Jag bestämde mig för att själv heja på alla jag mötte under de resterande kilometrarna. Egentligen är det märkligt att en så enkel och banal handling tar emot av någon underlig anledning. Ordet känns på nåt sätt tusen gånger större än det egentligen är -ett "hej". Ett pyttelitet ord som kan sprida så mycket värme och glädje. Innan mitt eget första hej fick jag samla mod och förbereda mig i säkert 70 meter och jag hann tänka "ska jag? törs jag?" lika många gånger. Men när jag avfyrade mitt första hej och fick mitt första hej tillbaka växte jag och mitt leende lite mer. Sen var det bara att fullfölja uppdraget. Rakryggad och med ett skönt leende på läpparna traskade jag sedan vidare och spred små goda ord. /A
Ett passande ordspråk: Om du möter en människa utan leende - ge henne ditt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar