Tävlingsmoment i vardagen

Att hitta tävlingar i vardagen. Att förlora dem. Att komma upp på banan igen.

Idag tog jag en långpromenad och hamnade vid ett av mina favoritställen, Sidsjön. Precis när jag "gick in på varvet" hamnade jag fem meter bakom en mamma med barnvagn. Jag gillar inte att gå precis framför eller precis bakom någon eftersom det känns som om man blir förföljd/förföljer. Löjlig tanke jag vet, men sjön är ju så pass stor att det känns konstigt att ta rygg på någon. Jag gjorde därför en snabb överläggning och tänkte "nä, jag pinnar på och kör om den här mamman med vagn så är problemet ur världen". Det jag dock missade att notera var att denna mamma med vagn bar löpartights och en tajt vindjacka (som framifrån säkert avslöjade hennes 12pack) och vägde uppskattningsvis typ trettiotvå kilo.. Mer kanske jag inte behöver säga, men extra förlossningskilon och nedsatt fysisk kondition var inte ens att tala om.

Det slutade i alla fall att jag i mitt försök till omkörning minskade mina fem meter till en meter, fortfarande fast besluten att drivet i mina steg skulle ta mig framför henne. Precis då jag skulle knata förbi lägger denna nyförlösta superkvinna in sin oväntade extraväxel och utökar avståndet mellan oss. Och så går vi, nästan sida vid sida, i vad som för mig kändes som en evighet. Jag blev frustrerad och tänkte att hon beter sig som en bil på motorvägen som först kör sakta, men sen när man ska köra om så gasar dom på och vägrar se sig bli omkörda. Och hör och häpna, till sist var det jag som fick slå ner på farten och "släppa iväg henne". Mest för att minska mitt eget obegag att behöva känna att jag jagade denna (jag påpekar det igen) nyförlösta mamma...

Nederlaget var slående. Ni som känner mig vet att jag är en obotlig tävlingsmänniska. Detta gäller även med människor jag inte känner, eller människor som inte ens vet att dom ingår i min tävling. Jag hade helt enkelt förlorat. Och det förstörde mycket av den härliga start jag fått av promenaden..

Någon kilometer senare promenerar jag ikapp en annan kvinna. Denna av mer mänsklig kaliber. När hon hör att jag kommer närmare kastar hon ett öga på mig över axeln och sedan händer något märkligt. Kvinnan stannar upp och börjar undersöka en gren med höstlöv på. Det var i och för sig fina löv, men ändå.. Hon vänder och vrider och luktar (?) på löven och jag traskar förbi. Precis när jag passerat henne släpper hon sin kärlek för höstkvisten och fortsätter att promenera i sin behagliga takt. Då inser jag att hon nog stannade för att slippa bli jagad och omkörd av mig. Och i desperation för att försöka se obrydd och upptagen med annat grep hon första närmsta gren...

Trots hennes walkover kände jag en tillfredsställande känsla och förlusten tio minuter tidigare smakade helt plötsligt inte lite beskt i min mun. Det blev en bra timme ute i höstluften. Och jag konstaterar än en gång att jag är en hopplös tävlingsmänniska. Sedan hoppas jag att XS-mamman med vagnen egentligen inte var en nyförlöst mamma, utan en moster eller barnvakt som faktiskt får vara vältränad och i oförskämd form. Sådeså.

/T