Kattmammaskräck

Jag har många skräckscenarion i mitt liv. Här ska jag presentera ett av dem, varsågoda. Min skräck är att totalt tappa fotfäste och psykisk balans och bli en förlorad kattkvinna. En kvinna som lever med sina 13+ katter, alla döpta efter något slags tema (typ historiska kungar eller kvinnliga förebilder). Jag går iklädd mina mönstrade mjukisbyxor med dålig resår i midjan och min oversize-t-shirt med kattryck på bröstet. Kanske till och med en sån där tröja som jag beställt efter själv från extrafilm.se med ett motiv av min avlidna favoritkatt. En bild som jag själv tog på en av alla kattseminarium som jag månadsvis har med mina kattgalna bekanta. Där jämför vi våra allra finaste kattexemplar och snackar skit om varandra bakom breda ryggar samtidigt som vi skålar i dyra konjakskupor. Dagarna spenderar jag genom att kamma sidbena på mina gullegrisar och karda pälsen till ull för att göra varma kattfiltar. Blir det någon tid över så dammtorkar jag noggrant mina metershöga porslinskatter, importerade från Burma, som står strategiskt utplacerade i min mörka lilla furulägenhet.

Paniiik. Jag får rysningar bara jag målar upp detta scenario med ord. Missförstå mig inte. Jag älskar våra katter! De är mina ögonstenar.

Men varför berättar jag nu detta? Jo, när vi handlade sist så blev jag helt full i skratt. Det var i och för sig eftermiddag och jag var handlingstrött, vilket kan förklara varför jag egentligen tyckte att det här var roligt. Men vi var verkligen som två kattmammor som monsterbunkrade för våra hårbollar hemma. M-a-x-i-p-a-c-k. Är detta ett ekonomiskt ansvarsfullt beteende eller ett tecken på att vi börjar tappa fotfästet och spåra ur?

Ps. Jag tror visserligen att vi kan vara lugna. Men snälla, ruska om oss ordentligt och skoningslöst om vi börjar visa galna kattkvinnotecken...

/T